”Modern är dement, och dottern skriver om sin längtan efter att bli sedd. Maria Seisenbachers dikter undersöker en sjukdom som liknar en död i förskott. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner, skriver Sebastian Lönnlöv.

Den österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978, debuterade 2009 med en diktsamling skriven tillsammans med Hermann Niklas. Sedan dess har hon publicerat tre egna diktsamlingar, drivit en litteraturtidskrift och medverkat i ett intermedialt konstkollektiv. När Seisenbacher nu introduceras på svenska är det hennes näst senaste diktsamling som med stor tonsäkerhet har översatts av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.”

—————————————————————–

Läs hela recensionen i SvD

—————————————————————–

”Vem orkar veta något om sönderfall? Om att krossas inifrån av sin egen hjärna.” Det frågar sig Jenny Tunedal i efterordet till den österrikiska poeten Maria Seisenbachers diktsamling ”Sitta lugnt med ordentliga skor”, som handlar om hur hon lever med sin alzheimersjuka mor. Ja, vem orkar? Alla som haft en närstående som gradvis försvinner vet att man ändå gör det, för att man måste. Seisenbacher diktar bildrikt och samtidigt stramt, med ett slags återhållen värdighet, om den smärtsamma processen, om närvaron i ögonblick och minnen och den förlamande frånvaron: ”mitt levda liv / i ditt rum / med högt gräs / vindstilla / och inget fortgår”

”Efter läsningen tar jag upp Seisenbachers diktbok igen. Med Mitchell i bakhuvudet läser jag den annorlunda. Inte så att mörkret försvinner. Men det finns en stilla rytm i det uppbrutna bildflödet, i den absoluta koncentrationen som uppstår när kommunikationen upphört och måste hitta nya vägar. Och i mötet mellan mor och dotter som faktiskt sker: ”barfota i det morgongrå / vi verkar / söka efter lösenord / / långt där borta flyger de / om varandra / lever vidare / välordnat / smyckade med blommor”

—————————————————————–

Läs hela recensionen i Sydsvenskan

—————————————————————–

”Dikterna rör sig kring sjukdomens utplåning av en närstående. Den successiva förlusten av någon som kroppsligen lever, men mentalt försvinner bit för bit. Det är ömsom kontrollerat och eftertänksamt, ömsom märkligt vackert diktat, skriver Helena Lie om Maria Seisenbachers nya diktsamling.”

Läs hela recensionen i Opulens