Cecilia Hansson

  • PORTFOLIO
  • OM CECILIA
  • AKTUELLT
  • IN ENGLISH


Portfolio


Monika Rinck: till omfamningens frånvaro


Creative Fields
Bok, Översättning



Monika Rincks (f. 1969) dikter i till omfamningens frånvaro innehåller ett fyrverkeri av idéer, humor och filosofi. Associationer kring språk och klassiska tänkare blandas med vardagliga problem, djur och popkultur. Allt sammansatt i ett rasande, rytmiskt ordflöde.

Monika Rinck är av Tysklands mest tongivande samtidspoeter. Med till omfamningens frånvaro introducerades hon på svenska. Översättningen var ett litterärt samarbete mellan Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Boken utkom på Rámus och nominerades till Årets Översättning 2012.

 

vad hjärtan lär sig

att skilja händerna från varandra. att skilja natten.
ett litet hjärta i ett stort bröst. vad snabbt
det slår, som om det gällde att lysa upp ett stenbrott.
allt det som jag uthärdar. allt det jag. återigen.
uthärdar. den väldiga, katolska bröstkorgen,
på vars sidoväggar vingar slogs upp. slogs upp så graciöst,
en dröm om uråldriga byggnadsställningar med
fladdriga tentakler, knarrande och svajiga, det var
systematiskt: det lilla, som slår mycket djupt i det stora.
som om jag hörde en frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet

 

california dreaming

emigrerade filosofer, närmare bestämt ontologer,
som tror på att ruskas om i en eames-stol.
konstruktionen, hela ytan, ett panorama
bakom glas, välvt, i ögonvrån morfemformer.
där under: två hundar med ljusbeiga teflontassar.
de verkar vänta, som arrangerade följeslagare,
men på vad, det vet man ju aldrig, inte med djur.
de reser sig, gäspar. under tiden vidrör små
virkade dukar den polerade buffén, dalen
blir till lavendel, bruna trapetser, bestämd form
av cypresser och solen går upp eller ned.
strukturens återkomst skapar lugn, banar
väg, virkad till-varo, The Courage to Be.
så smyckar sig till och med icke-varat
med tofsar och den som oroar sig störtar förbi
blomsterapplikationer på sin väg ned i avgrunden.
därigenom blir det begripligt: allt, precis allt är fåfänglighet

 

hypotypos: liggande på rälsen

färder, en tung färd söderut, då jag
inte alls kunde sova längre. det kom ljus,
ett smutsigt, silverglödande ljus från bergens toppar.
det kom sannerligen. var liggvagnen mörklagd,
var den medvetslös (utom jag). vid brennerpasset
överraskades jag av en vinglig kantiansk konstruktion.
eller: en hårdhjärtad värdshusvärd. du milde kant.
jag väcktes, för att aldrig mer sova igen.
ack ve, vem var det. på rälsen insåg jag:
det är kritiken av min kraft. oberoende av
sin inneboende tillfällighet har det vackra
en moralisk dragning till det yttre. ändock:
min hungrande inbillningskraft ihålig, insolvent,
upprepad listlös ansats, all bildning kan utgå,
eftersom läpparna avlägsnats. allt enligt kant!
så länge. och längre. kommer det att dröja, tills det är dags
för något så naturligt som ett ljuvt husbygge i en glänta:
ändamålsenlighet plus lust i förhållande till gunst.

(Ur: till omfamningens frånvaro)

 

Översättarna 
Cecilia
 Hansson
 och Anna
 Lindberg
 har 
löst 
till 
synes 
hopplösa
 svårigheter
 med 
poetiskt
 geni
 och
 mycket 
gott 
humör.
 De
 måste
 ha 
skrattat 
ihjäl
 sig 
ibland,
 till
 exempel
 när 
de 
översatte 
dikten 
”Das 
kapitale Schaf”
 ‐ 
med
 dess 
bräkande 
läten,
 och
 fåraktiga 
förnuft.
 Ge 
dem 
guldbollen,
 eller 
nåt!
Magnus 
William‐Olsson, Aftonbladet

Monika Rinck finns nu utgiven på svenska i en hisnande diktsamling, ”omfamningens frånvaro” – ett tolkningsarbete som måste ha varit både komplicerat och befriande – för en mer rörlig dikt än den som Rinck skriver tror jag är svår att finna. Hon befinner sig på flera olika plan samtidigt, både genom samtid och historia, men också genom högt och lågt. Hon skriver intensivt, böljande, befriande. Det är omöjligt att veta var man ska stiga in, var man ska komma ut. Ofta går associationerna till barockdiktningen. Det går inte att bryta loss en rad, ett enda kortare stycke för att exemplifiera, för så sammansatt är hennes dikt, så genomarbetad. Så, nu när det är dags att summera det gångna året är det självklart att ”till omfamningens frånvaro” är en av höjdpunkterna 
i lyrikutgivningen.
Kristian Lundberg, Norrköpings tidningar

Bland
 poeter 
är 
det 
svårt
 att 
tänka
 sig
 många
 som
 skulle
 vara 
lurigare 
att 
översätta
 än
 den 
tyska 
poeten
 Monika
 Rinck.
”Till 
omfamningens 
frånvaro”
 är
 det
 första
 försöket
 att
 översätta
 Rinck
 till 
svenska.
 Och 
Cecilia 
Hanssons
 och 
Anna
 Lindbergs 
översättning 
är
på
 det 
hela 
taget 
väl fungerande,
framför
allt
 i 
sin
 lyhördhet
 för 
Rincks
 tonfall.
Det 
bestående
 intrycket 
efter
 ett 
antal
 läsningar
 är
 ändå
 att 
man
 inte
 blir 
klar 
med 
”Till
 omfamningens
 frånvaro”
 i 
första
 taget. 
Den 
överlagrade 
textväven
 belönar
 säkerligen
 också
 på
 olika
 sätt,
 beroende 
på 
vad 
man 
tar 
med 
sig
 in 
i 
läsningen.
Magnus
 Bremmer, Svenska 
Dagbladet

Och
 skiljelinjen 
går inte
 mellan
 den
 tysta
 och
 den
 framförda 
poesin
 
utan
 mellan
 den
 kortsynt
 och
 trångsynt
taktiska
 dikten 
och
 den
 självsäkert
 utmanande.
 Då
 blir
 Gomringer
 samtidigt 
något 
av
 en
 modernare 
Szymborska
 uppblandad 
med
 en 
livsironisk 
och 
lite
 mer
 loopande
 Sonja 
Åkesson, 
alltsammans 
begåvat
 hoptråcklat
 av
 den
 översättande
 poeten
 Cecilia
 Hansson.
Göran Sommardal, P1, Kulturnytt

Även i Gomringers dikt finns grimaserande poser jag snabbt vill glömma. Men ofta tar det inte särskilt lång tid innan något ger mig nytt förtroende för texten. Kanske är det Cecilia Hanssons skarpsynta översättning. I den ter sig de svenska orden klara och okonstlade, hela tiden nya trots sina ständiga omskrivningar, trummande melodier. Nora Gomringers första bok på svenska (men tredje av sex på tyska) är en snabblektion i vad performativ text är: ord som inte bara säger utan gör. Som blir till egna akter i sina mantran och jag-utsagor Och som hela tiden vill benämna, förverkliga. Säga något om natten, eller om Auschwitz.
Ida Säll, Helsingsborgs dagblad

Att vilja skriva opoetiskt riskerar att i sig bli ett maner, men Gomringer bidrar till något tämligen nytt ändå. Mycket är vunnet tack vare en självironi, och även en hel del tack vare Cecilia Hanssons hårda arbete som översättare: här misstänker man att kompromisser har fått styra vid ordval, då poeten förefaller ha ett så närgånget sällskap med sina ord – en truism, säger du, för vad kännetecknar poeter om inte just detta, men då säger jag att du önskedrömmer.
Bernur

 

—————————————————————–

Läs ett utdrag ur boken
Att översätta Monika Rinck – ångest och äventyrRámus
Monika Rinck
Årets översättning 2012

—————————————————————–

 

 

 
SHARE

Tweet



SHARE :
Tweet
 

     



Powered by WordPress. Workality Theme by Northeme

  • PORTFOLIO
  • OM CECILIA
  • AKTUELLT
  • IN ENGLISH