mars 2019
”På internationell nivå – hur har krisen i Svenska Akademien påverkat statusen för Nobelpriset i litteratur? SvD ställde frågan till ett antal författare och redaktörer.”
Elfriede Jelinek, österrikisk dramatiker och författare som belönades med Nobelpriset 2004:
”Nej, jag tror inte att priset kommer att ta skada av detta, kanske det första året, men inte framöver. Det är ju bra människor som tillkommit – även om jag ärligt talat måste säga att det gör mig ont om dem som lämnat Akademien.
Det oroväckande, nästan mefistofeliska i det hela är, att en enda människa med en uppenbart destruktiv potential kunde ställa till med allt detta.
Men jag sitter ju här långt borta, och har säkert inte uppfattat allt rätt.”
I SvD, om tv-serien ”Beverly Hills”, och Brandon kontra Dylan.
Beskedet från bilradion drabbar mitt i sportlovsidyllen: Dylan har fått en stroke. Familjens lilla bil girar till på vägen. Att Bob Dylan är döende, är det månne Nobelpriset som bär skulden – all press som det orsakat? Sedan förstår vi. Det är inte den Dylan, utan han som ägde namnet under hela 1990-talet.
Tv-serien ”Beverly Hills 90210”, började sändas 1991 i Sverige. Den kretsade kring tonåringstvillingarna Brenda och Brandon Walsh och deras kompisgäng. Centralfiguren Dylan McKay var en klassisk bad boy med ett leende som vittnade om att han mycket väl visste hur snygg han var, en James Dean för 90-talet. I verkligheten hette Dylan Luke Perry, och beskedet om stroken – som ska leda till hans död – kastar förvisso inte min familjs lilla bil av vägen, men slungar oss drygt 25 år bakåt i tiden.
Fredrik Strage skriver krönika om Klaus Dinger, Neu och – Au pair
– ”The heart is a drum” innehåller klipp ur en intervju som journalisten Michael Dee gjorde med Klaus Dinger våren 1998. ”Man kan säga att jag missbrukade Neu för att förverkliga mina romantiska drömmar”, sa Dinger i texten som publicerades i tidningen Pop. ”Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.” Att Dinger tackade ja till att bli intervjuad, efter att i många år ha bojkottat medierna, berodde på att det var en svensk tidning som han hoppades att ex-flickvännen skulle se. Hjärtesorgen fungerade som en katalysator för musiken. Han slutade aldrig tänka på sin lieber Honig. ”Hon var den viktigaste flickan i hans liv ända till det sista ögonblicket”, säger Dingers änka i den nya filmen (han dog av en hjärtattack 2008).
Besattheten påminner om den som Cecilia Hansson beskriver i sin nya roman ”Au pair”, där en flyktig halvromans med en tysklärare i Wien i början av nittiotalet blir den utlösande faktorn för hennes skrivande. Några till synes banala ögonblick väcker poeten i henne. Nästan 25 år senare söker hon upp läraren. Hon säger ingenting, möter bara hans blick, och han känner inte igen henne. Men hon bryr sig egentligen inte om honom. Det är fixeringen i sig som intresserar henne, den som får henne att känna en getingsvärm inombords, ”tiotusen gaddar borrar sig in i mitt huvud”.
”Stor poesi – påminner om bokstävers kraft” – första recensionen av ”Sitta lugnt med ordentliga skor”
Av Sebastian Lönnlöv Läs mer om Vinterns böcker 2019
Modern är dement, och dottern skriver om sin längtan efter att bli sedd. Maria Seisenbachers dikter undersöker en sjukdom som liknar en död i förskott. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner, skriver Sebastian Lönnlöv.
Den österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978, debuterade 2009 med en diktsamling skriven tillsammans med Hermann Niklas. Sedan dess har hon publicerat tre egna diktsamlingar, drivit en litteraturtidskrift och medverkat i ett intermedialt konstkollektiv. När Seisenbacher nu introduceras på svenska är det hennes näst senaste diktsamling som med stor tonsäkerhet har översatts av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.
