Hanna Rajs Laras dikter placerar den judiska gruppens utsatthet i det vardagliga: att dölja Davidsstjärnan innanför tröjan på stan, eller att som ledare på ett kollo för barn lära sig hur man ska agera vid en terrorattack.

Hanna Rajs Laras poesi är en pågående framåtrörelse. Dikterna både ringar in och förflyttar sig i samtiden. Det talspråkliga, rytmiska tilltalet ljuder av nu, men även av det som varit. De teman som lyftes i debuten ”Armarna” (10-tal Bok, 2018) – destruktiva relationer, droger och identitet – och kärleken som strömmade från den intensiva ”Baby” (Anti, 2019)  –  har i ”Under månen” formats till långdikter som rymmer allt detta.

Men mest framträdande i ”Under månen” är ändå hur man ska förhålla sig till och hantera sin familjehistoria. I det här fallet: den judisk-svenska identiteten, samt att vara barnbarn till Förintelseöverlevare från Serbien. Att leva med både smärtan och tillhörigheten. I ”dikten ”Arv” låter det så här:

”inget klär mig / mitt face avslöjar inte arvet som bär mig / historien som när mig
ja kan inte visa de me sättet ja klär mig / för mig / när ja säger till folk dom förhör mig /
pratar om saker som inte berör mig / eller inte tror mig / för ja ser inte ut som min mormor min morfar
/ min mamma å bror nej / ja ser ut som mig / ser ut som mig själv / men va ska ja göra me allt som ja ärvt”

—————————————————————–

Läs hela recensionen i SvD

—————————————————————–