Aktuellt
I SvD, om tv-serien ”Beverly Hills”, och Brandon kontra Dylan.
Beskedet från bilradion drabbar mitt i sportlovsidyllen: Dylan har fått en stroke. Familjens lilla bil girar till på vägen. Att Bob Dylan är döende, är det månne Nobelpriset som bär skulden – all press som det orsakat? Sedan förstår vi. Det är inte den Dylan, utan han som ägde namnet under hela 1990-talet.
Tv-serien ”Beverly Hills 90210”, började sändas 1991 i Sverige. Den kretsade kring tonåringstvillingarna Brenda och Brandon Walsh och deras kompisgäng. Centralfiguren Dylan McKay var en klassisk bad boy med ett leende som vittnade om att han mycket väl visste hur snygg han var, en James Dean för 90-talet. I verkligheten hette Dylan Luke Perry, och beskedet om stroken – som ska leda till hans död – kastar förvisso inte min familjs lilla bil av vägen, men slungar oss drygt 25 år bakåt i tiden.
Fredrik Strage skriver krönika om Klaus Dinger, Neu och – Au pair
– ”The heart is a drum” innehåller klipp ur en intervju som journalisten Michael Dee gjorde med Klaus Dinger våren 1998. ”Man kan säga att jag missbrukade Neu för att förverkliga mina romantiska drömmar”, sa Dinger i texten som publicerades i tidningen Pop. ”Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.” Att Dinger tackade ja till att bli intervjuad, efter att i många år ha bojkottat medierna, berodde på att det var en svensk tidning som han hoppades att ex-flickvännen skulle se. Hjärtesorgen fungerade som en katalysator för musiken. Han slutade aldrig tänka på sin lieber Honig. ”Hon var den viktigaste flickan i hans liv ända till det sista ögonblicket”, säger Dingers änka i den nya filmen (han dog av en hjärtattack 2008).
Besattheten påminner om den som Cecilia Hansson beskriver i sin nya roman ”Au pair”, där en flyktig halvromans med en tysklärare i Wien i början av nittiotalet blir den utlösande faktorn för hennes skrivande. Några till synes banala ögonblick väcker poeten i henne. Nästan 25 år senare söker hon upp läraren. Hon säger ingenting, möter bara hans blick, och han känner inte igen henne. Men hon bryr sig egentligen inte om honom. Det är fixeringen i sig som intresserar henne, den som får henne att känna en getingsvärm inombords, ”tiotusen gaddar borrar sig in i mitt huvud”.
”Stor poesi – påminner om bokstävers kraft” – första recensionen av ”Sitta lugnt med ordentliga skor”
Av Sebastian Lönnlöv Läs mer om Vinterns böcker 2019
Modern är dement, och dottern skriver om sin längtan efter att bli sedd. Maria Seisenbachers dikter undersöker en sjukdom som liknar en död i förskott. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner, skriver Sebastian Lönnlöv.
Den österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978, debuterade 2009 med en diktsamling skriven tillsammans med Hermann Niklas. Sedan dess har hon publicerat tre egna diktsamlingar, drivit en litteraturtidskrift och medverkat i ett intermedialt konstkollektiv. När Seisenbacher nu introduceras på svenska är det hennes näst senaste diktsamling som med stor tonsäkerhet har översatts av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.
”Vad har en vinnare av stora journalistpriset, en mångfaldigt Augustnominerad författare, en reportagebok om Centraleuropa och kritikerrosade essäer gemensamt? Samtliga författare skriver för Svenska Dagbladet och finns tillgängliga under 2019 års stora bokrea.”
I möten med Centraleuropas viktigaste kulturproducenter utforskar Cecilia Hansson frågor som arvet efter kommunism och fascism, auktoritära idéers återkomst och hur varken stabilitet eller trygghet kan tas för givet i dagens Europa.
DN:s Leonidas Aretakis skrev att ”Cecilia Hanssons bok är både levande och angelägen, och visar med tydlighet att när kulturen är hotad så är vi alla hotade”.
”Det är som att komma till en fest och upptäcka att alla spännande människor är där: Michael Haneke, Marina Abramovic, Péter Esterházy, Mircea Cartarescu, Herta Müller…” noterade SvD:s gästrecensent Nils Forsberg.
SvD-skribenten Cecilia Hansson är just nu aktuell med den kritikerrosade romanen ”Au pair”.
Recenserar Ágota Kristóf och fyra omistliga böcker i GP Kultur
Den ungerska författaren Ágota Kristófs stora romantrilogi som började med ”Den stora skrivboken” kommer nu i nyöversättning på svenska tillsammans med den självbiografiska ”Analfabeten”. Cecilia Hansson läser en oerhörd skildring av krig, människors råhet och kärlek.
Läs recensionen: En läsupplevelse ingen vill vara utan
”Au pair”- samtal på Göteborgs Litteraturhus 9 april kl 19, tillsammans med Nina Katarina Karlsson
Välkommen att lyssna till Cecilia Hansson som berättar utifrån sin aktuella bok Au pair.
Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?
Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.
Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var nitton. En man i solglasögon. Är det han? Och har vi inte lärt oss av böcker som I Love Dick att en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria
Cecilia Hansson samtalar med Nina Katarina Karlsson, litteraturkonsulent på Kultur i Väst, översättare och f.d. au pair i München.
Gästbloggar på Bokcirklar.se denna vecka och nästa. Om au pairer och om ”Herz, Schmerz und das danze verdammte Ding”
Centraleuropanörden Cecilia Hansson bloggar om sin bok där au pair-äventyr är i fokus. Det är 90-tal och staden är Wien.
Senaste kommentarer