
Översättarna
Cecilia
Hansson
och Anna
Lindberg
har
löst
till
synes
hopplösa
svårigheter
med
poetiskt
geni
och
mycket
gott
humör.
De
måste
ha
skrattat
ihjäl
sig
ibland,
till
exempel
när
de
översatte
dikten
”Das
kapitale Schaf”
‐
med
dess
bräkande
läten,
och
fåraktiga
förnuft.
Ge
dem
guldbollen,
eller
nåt!
Magnus
William‐Olsson, Aftonbladet
Monika Rinck finns nu utgiven på svenska i en hisnande diktsamling, “omfamningens frånvaro” – ett tolkningsarbete som måste ha varit både komplicerat och befriande – för en mer rörlig dikt än den som Rinck skriver tror jag är svår att finna. Hon befinner sig på flera olika plan samtidigt, både genom samtid och historia, men också genom högt och lågt. Hon skriver intensivt, böljande, befriande. Det är omöjligt att veta var man ska stiga in, var man ska komma ut. Ofta går associationerna till barockdiktningen. Det går inte att bryta loss en rad, ett enda kortare stycke för att exemplifiera, för så sammansatt är hennes dikt, så genomarbetad. Så, nu när det är dags att summera det gångna året är det självklart att “till omfamningens frånvaro” är en av höjdpunkterna
i lyrikutgivningen.
Kristian Lundberg, Norrköpings tidningar
Bland
poeter
är
det
svårt
att
tänka
sig
många
som
skulle
vara
lurigare
att
översätta
än
den
tyska
poeten
Monika
Rinck.
”Till
omfamningens
frånvaro”
är
det
första
försöket
att
översätta
Rinck
till
svenska.
Och
Cecilia
Hanssons
och
Anna
Lindbergs
översättning
är
på
det
hela
taget
väl fungerande,
framför
allt
i
sin
lyhördhet
för
Rincks
tonfall.
Det
bestående
intrycket
efter
ett
antal
läsningar
är
ändå
att
man
inte
blir
klar
med
”Till
omfamningens
frånvaro”
i
första
taget.
Den
överlagrade
textväven
belönar
säkerligen
också
på
olika
sätt,
beroende
på
vad
man
tar
med
sig
in
i
läsningen.
Magnus
Bremmer, Svenska
Dagbladet