Översättarna 
Cecilia
 Hansson
 och Anna
 Lindberg
 har 
löst 
till 
synes 
hopplösa
 svårigheter
 med 
poetiskt
 geni
 och
 mycket 
gott 
humör.
 De
 måste
 ha 
skrattat 
ihjäl
 sig 
ibland,
 till
 exempel
 när 
de 
översatte 
dikten 
”Das 
kapitale Schaf”
 ‐ 
med
 dess 
bräkande 
läten,
 och
 fåraktiga 
förnuft.
 Ge 
dem 
guldbollen,
 eller 
nåt!
Magnus 
William‐Olsson, Aftonbladet

Monika Rinck finns nu utgiven på svenska i en hisnande diktsamling, “omfamningens frånvaro” – ett tolkningsarbete som måste ha varit både komplicerat och befriande – för en mer rörlig dikt än den som Rinck skriver tror jag är svår att finna. Hon befinner sig på flera olika plan samtidigt, både genom samtid och historia, men också genom högt och lågt. Hon skriver intensivt, böljande, befriande. Det är omöjligt att veta var man ska stiga in, var man ska komma ut. Ofta går associationerna till barockdiktningen. Det går inte att bryta loss en rad, ett enda kortare stycke för att exemplifiera, för så sammansatt är hennes dikt, så genomarbetad. Så, nu när det är dags att summera det gångna året är det självklart att “till omfamningens frånvaro” är en av höjdpunkterna 
i lyrikutgivningen.
Kristian Lundberg, Norrköpings tidningar

Bland
 poeter 
är 
det 
svårt
 att 
tänka
 sig
 många
 som
 skulle
 vara 
lurigare 
att 
översätta
 än
 den 
tyska 
poeten
 Monika
 Rinck.
”Till 
omfamningens 
frånvaro”
 är
 det
 första
 försöket
 att
 översätta
 Rinck
 till 
svenska.
 Och 
Cecilia 
Hanssons
 och 
Anna
 Lindbergs 
översättning 
är
på
 det 
hela 
taget 
väl fungerande,
framför
allt
 i 
sin
 lyhördhet
 för 
Rincks
 tonfall.
Det 
bestående
 intrycket 
efter
 ett 
antal
 läsningar
 är
 ändå
 att 
man
 inte
 blir 
klar 
med 
”Till
 omfamningens
 frånvaro”
 i 
första
 taget. 
Den 
överlagrade 
textväven
 belönar
 säkerligen
 också
 på
 olika
 sätt,
 beroende 
på 
vad 
man 
tar 
med 
sig
 in 
i 
läsningen.
Magnus
 Bremmer, Svenska 
Dagbladet