Han är älskad av läsare med smak för det svåra. Något mindre uppskattad av den stora massan. Men Nobelpriskandidaten Mircea Cărtărescus nya roman är en oväntad försäljningssuccé.

Bukarest har en bedagad kosmopolitisk charm, staden är både pampig och sliten. Under mellankrigstiden var smeknamnet »Balkans Paris« men i dag går associationerna snarare till 1990-talets Östberlin.

Staden är både fallfärdig och lyxrenoverad – en ny medelklass lever sida vid sida med dem vars skyddsnät försvann i och med kommunistregimens fall. Här bor författaren Mircea Cartarescu, Rumäniens stora litterära stjärna, med sin fru Ioana Nicolaie, deras son och två katter. Det lugna bostadsområdet i diplomatkvarteren utgör en skarp kontrast till det mer slitna Bukarest som Cartarescu flera gånger skildrat i sina böcker.

– Jag växte upp i ett slumområde som liknar de som finns i Latinamerika. Grannarna var en del av trasproletariatet: fattiga romer, arbetare med slitjobb, tiggare, tjuvar. Huset där jag bodde hade kunnat varit hämtat ur en roman av Dostojevskij. Jag var minstingen i huset, alla behandlade mig som en liten prins.

Mircea Cartarescu har skrivit romaner, essäer, politiska kommentarer och poesi samt gjort flertalet litterära översättningar. Debuten skedde 1980, med diktsamlingen Faruri, vitrine, fotografii (»Strålkastare, vitrinskåp, fotografier«). På svenska introducerades han 1997 i antologin Lyrisk brevväxling: nutida rumänsk och svensk poesi och med Nostalgia, som utkom 2002 i Sverige, fick han en hängiven svensk publik. Nostalgia består av fem suggestiva, löst sammanhängande berättelser. Flera av dem kretsar kring barndom och skildringar av förtryck. När den kom ut i Rumänien 1989 var den kraftigt censurerad och hade en annan titel.

—————————————————————–

Läs hela reportaget i Vi Läser

—————————————————————–