Storyn i boken, om man nu kan kalla den sådan, är ett jag som blivit lämnat och försöker hantera den tillvaro som då uppstår. Han som lämnat har dessutom träffat en ny och har den goda smaken att ringa för att berätta det. Det är inget yttre sammanbrott som följer på den informationen, ingen uppgörelse eller katastrof. Inget tillbakaspelande av relationens toppar och dalar eller uppbrottsscener. Ingen katharsis. Vad som sker är istället att jaget imploderar till iskyla, blir en urtida isman, en ”Ötzi”, som vaggas framåt genom vardagen, i en loj känsla av vara på väg att tappa bort sig själv, och gömmer smärtan bakom ett slags drastisk humor.

ӌt pyttipanna i soffan
Naked Attraction på femman
jagade en inlagd rödbeta över Gustavsbergsporslinet
tills jag nästan förlorat greppet om verkligheten
sen sjönk jag ner i badet med nån jävla bok
men inget gick att bada bort
inga bokstäver framträdde
så jag steg upp igen
katten tittade koncentrerat
när jag släppte ut badvattnet
det rann så roligt ner i golvbrunnen”

Det drastiska som räddning och kommunikation, det som händer i dikterna, liknar det som sker hos Kristina Lugn. En smärta infinner sig, över livet självt eller något som hänt, som utebliven eller avslutad kärlek. Och dikten omfamnar den smärtan, vrider till den, för att sedan, liksom apropå ingenting, sparka iväg den som en badboll.

Tonen i ”Schlager om sommaren” är omväxlande rak, tillskruvad och undflyende. Som badvattnet i dikten på väg ned i brunnen. Ibland vet jag inte om det är skämt eller allvar, ironin kan verka utslätande – och hur vet man det ens vad som är vad när det gäller sådana här teman? Men ibland stannar dikten upp och bara säger som det är: ”det är nog hon det blir / den tanken bryter ner min kropp / jag får ont i alla leder, alla nerver, varje fiber / när jag tänker så”.

Det här är Ester Bergs debutbok, hon är född 1996, ett år när jag själv var ung och åkte en hel del tunnelbana längs med gröna linjen, för att tala i metaforer, och hennes poesi påminner mig om att man har alla åldrar i sig. Vissa erfarenheter går inte att bada bort hur mycket man än försöker.

Men vad är det som gör att ”Schlager i sommaren” påminner mig om det? Att den tar tag i mig – en medelålders kvinna i en tjusig solstol – och drar mig med. För det gör den, drar med och låter mig stanna där, i vreden och det bitterljuva. Som när den älskades nya flickvän kallas för ”din nya hora” och sedan radas allt upp som hon är i jagets fantasi: en vacker konstnär, kittlande samtalspartner, någon som har figuren i ett limknektsgrepp, som ser ut på ett sätt som får folk att tänka på ikoner. Någon som sänker axlarna och djupandas, som har agens.

Himmel, jag vill skrika ut att jag hatar den där nya jag med, så att alla glasen i poolbaren spricker, men i stället för att göra det tar dikten emot känslan. För det fiffiga med Ester Bergs bok är att fastän, eller kanske på grund av att, den saknar verklig början, mitt eller slut, intrig eller konklusion, utan bara pågår, berättad som en livsviktig bagatell som kan hända vem som helst, är det en bok att landa i.

”Att komma hem ska vara en schlager” heter en roman av Per Hagman och kanske är det en sammanfattning även av den här boken. Läs den och låt er förföras!