Tio har skjutits till döds, minst 28 personer har skadats. Även den misstänkte skytten, en 21-åring, är död efter att ha begått självmord. Inga politiska motiv verkar hittills ligga bakom, men han ska ha ansett sig vara mobbad, enligt vissa uppgifter i österrikiska medier. Men ändå. Att detta blir utvägen.

Graz är en stad som oftast associeras med kultur och historia – lite som Uppsala. Här finns betydande institutioner och Nobelpristagaren Peter Handke har starka kopplingar till staden och dess litteraturliv. 2003 var Graz Europas kulturhuvudstad. Att en man körde rakt in i en folkmassa i stadens centrum 2015 och därefter attackerade människor med kniv är inget man glömmer. Tre människor dog den gången och omkring 34 skadades. Men sådant hör ändå till ovanligheterna.

När jag når Anders Unterweger, författare och ansvarig utgivare för litteraturtidskriften ”Manuskripte”, som är bosatt och verksam i Graz med sin familj är han chockad, berättar att alla är förtvivlade och frågar sig hur något sådant här kan hända.

Han undrar hur det kunde ske i en så pass fredlig stad som Graz.

Han säger att det under de senaste 30 åren har förekommit ett fåtal jämförbara incidenter, som då resulterade i mycket få dödsfall.

– Inte bara i Graz och Österrike, utan globalt, finns en slags allmän vilja att använda väpnat våld, underblåst av i synnerhet retoriken från högerpopulistiska och högerextrema, i Österrike representerat av FPÖ.

Han hoppas att dagens dåd kommer att leda till strängare vapenlagar. För även om Österrike har stränga vapenlagar jämfört med till exempel USA, anses man vara liberala i ett europeiskt sammanhang. Det tar bara en månad att få tag på ett halvautomatiskt skjutvapen om man ansöker om det. Och i synnerhet är det i högerextrema kretsar som man lyckas komma över vapen, säger han.

Att stämningen i Graz är sorglig i dag och att alla kulturella evenemang ställs in säger sig självt. Det är inte som 2020, när ett terrorattentat i Wien skett. Det som började utanför Wiens stora synagoga i stadens centrala delar och fortsatte i partykvarteren vid Schwedenplatz. Fyra dog och 22 skadades, terroristen sköts ihjäl. Men efter ett tag infann sig den typiskt österrikiska satiren, en hashtag skapades som förlöjligade terroristen och de populistiska medier som exploaterat dådet.

Det var ett drag av den typiskt österrikiska humorn, förmågan att vända vidrigheter till skratt, och där ingen avgrund saknar en komisk twist. Satiren är viktig för landet, författare som Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek och deras efterföljare och kollegor har både häcklat och älskat sin hembygd. Arvet från den legendariske litteraturkritikern och publicisten Karl Kraus som med sin tidskrift ”Die Fackel” skärskådade allt och alla, lever.

Men när det gäller en skolskjutning är det svårt att ta till det vapen som satir och konst kan erbjuda. Det blir helt enkelt tomt.

Mina tankar går till en norsk helt nyutkommen bok, ”Kjære natt”, skriven av den norska författaren Øystein Skotheim.Det är den första romanen om terrorattentatet på Utøya 2011 och att läsa den var som att slungas in i ett mörkt hål.

I ”Kjære natt befinner sig huvudpersonen i en posttraumatisk tillvaro, han har klarat sig undan massakern på ön och försöker hitta olika vis att döva smärtan, men ser tecken överallt på att katastrofen återigen är i antåg, feltolkar situationer och är dålig på mellanmänskliga relationer.

Sedan jag läste boken häromdagen har oron lagt sig som ett lager utanpå huden, och påmint om att katastrofen bara är ett stenkast bort. Nyheter som att skolavslutningen på Lexby skola i Partille ställs in efter att hot riktats mot skolan och delar av personalen gör inte saken bättre, utan att tillvaron i ”Kjære natt” känns än mer högaktuell. Även om det är fjorton år sedan Anders Behring Breivik genomförde sina attentat. Händelserna är svåra att få ur systemet, även om åren går. På samma vis som skolskjutningarna etsar sig in, en efter en.