Hur kommer det sig att det västerbottniska landskapet spelar en så framträdande roll hos författare som Per Olov Enquist, Sara Lidman och, nu senast, Karin Smirnoff? Författaren Cecilia Hansson for hem för att söka svar.

Varje vår när kvällarna blir ljusare är det som om något sätter in. En längtan efter granskog och iskalla bad. Stillheten, tystnaden, asfalt som doftar och dammar. Drömmen om norra Sverige, som den ser ut för en som lämnat. Vilket är länge sedan, flyttlasset från Luleå gick strax efter gymnasiet. Nuförtiden återvänder jag bara somrar, jular och en och annan påsk. Men dialektränderna går aldrig ur, det hörs ”vars” man kommer från, på samma sätt som det går lätt att andas när sommarnattsljuset fyller bröstkorgen.

Att åka norrut i coronatider sker i en liten brittisk hyrbil som passande nog har namnet ”countryman”. E4:an, norrut. Det är min man som kör, dottern räknar bilarna vi möter och jag berättar hur saker ligger till. Att vi måste äta på Max, eftersom hamburgerkedjan har norrbottniska rötter, att vi måste komma ihåg att skippa å- ändelsen i Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå. Annars låter man som en snobbig stockholmare. Allt det som de andra i bilen redan har hört många gånger förut.

Vägarna utmed kusten är bra, milen passerar fort om man vill. Jag tog aldrig körkort själv, var alltför ivrig på att flytta, och tänkte aldrig att jag skulle behöva kunna köra bil. Jag skulle bo i storstäder resten av livet. Då visste jag inget om hemlängtan, kände bara den längtan bort som kom att prägla så många år av mitt liv.

Foto: Erik Simander

—————————————————————–

Läs hela essän i SvD

—————————————————————–