I Norge har nyss den första romanen om Utøya-massakern utkommit: Øystein Skotheims uppmärksammade ”Kjære natt”. Det är en bok som inte erbjuder några svar, men som påminner om att katastrofen bara är ett stenkast bort. Samtidigt finns det ett liv efteråt – det är det vi måste påminna oss om, skriver Cecilia Hansson.

Det är skolavslutningstider, gator och parker är fulla av studenter och barn som firar in det stundande sommarlovet. Även om vädret är grått går det inte att ta miste på lättheten i stegen hos många av de unga, de ska ut i livet och sommaren. Några ska åka på kollo, språkresa, andra på läger med något politiskt förbund.

På en studentmottagning överhör jag engagerade konversationer, några ungdomar som planerar en demonstration, en aktion som de ska söka tillstånd för. En annan ska åka på ett kollo där det behövs säkerhetspådrag. Jag tänker att det finns en kraft i att de inte låter sig stoppas utan kämpar för det som de tror på eller som är en del av identiteten.
Men en annan del av mig vill gripa in, säga åt dem att ta det lugnt, vara försiktiga. Stanna hemma, läsa en bok eller se en Netflixserie istället. Varifrån kommer den rösten? Är jag så gammal och rigid numera?
Det är den allra första romanen som skrivs om terrorattentatet på Utøya 2011, det som skakade vårt fjällhöga Norden i grunden.
Min oro handlar inte om att de ska råka supa sig fulla och dratta omkull, göra dumheter. Nej, det är något annat, en växande klump i magen som kommer sig av att jag läst en nyutkommen bok, ”Kjære natt” heter den och den är skriven av den norska författaren Øystein Skotheim. Det är den allra första romanen som skrivs om terrorattentatet på Utøya 2011, det som skakade vårt fjällhöga Norden i grunden.

Häromveckan var jag i Norge för att lansera en egen bok och i ett gathörn sprang jag tillsammans med några kollegor på författaren, vars roman precis hade kommit från tryckpressarna. Av en slump befann vi oss alldeles intill kvarteren där terrorattentatet började.
Det var ett sådan meningsfull slump att jag kände att jag måste läsa boken genast. Jag sögs in i den posttraumatiska tillvaro, det levandedödliv som huvudpersonen befinner sig i, han som klarat sig undan massakern och försöker hitta olika vis att döva smärtan. Dejting och samboskap, alkohol och tabletter, även om inget riktigt hjälper. Som ser tecken överallt på att katastrofen återigen är i antågande, feltolkar situationer och är dålig på mellanmänskliga relationer.

Att han överhuvudtaget hanterar livet så pass bra som han gör ter sig som ett mirakel efter det han varit med om. Men hans oro smittar läsaren och påminner om att katastrofen bara är ett stenkast bort.
Tillvaron vi lever i i dag är allt annat än stabil, inte ens om man är ung och inte har gjort något fel går man säker.
Det är fjorton år sedan nu, men att Anders Behring Breivik mitt i den prunkande sommaren genomförde sina attentat, först i regeringskvarteren i centrala Oslo och sedan mot det norska Arbetarpartiets ungdomsförbunds årliga sommarläger, är något som inte går att få ur systemet, även om åren går. Hur någon kallsinnigt kan bestämma sig för att tillintetgöra en grupp idealistiska barn och ungdomar.

Något svar på varför detta skedde ger inte ”Kjære natt”, men det är inte heller önskvärt, eftersom ingen förklaring vore tillräcklig. Boken skildrar framförallt ett efteråt där händelserna på ön ligger som en parallellvärld, och det skildras på ett så suggestivt, sakligt och välskrivet sätt att det gör den omöjlig att lägga ifrån sig. Den träffar rätt in i nuet, drar in läsaren i mörkret.
Tillvaron vi lever i i dag är allt annat än stabil, inte ens om man är ung och inte har gjort något fel går man säker. Man bara råkar gå till skolan en dag, eller dansar på en festival. Eller så råkar man befinna sig på en plats som grannlandet bestämt sig för att jämna med marken. Det finns ingen nåd eller rättvisa i det, ingen mening.

Men även om oron inte släpper greppet är det inte meningslösheten som blir kvar i mig efter att ha läst ”Kjære natt”. Det är något annat, och den känslan tänker jag ta med mig.
Att det kan gå att leva vidare, även om det värsta hänt. Även om livet är ett helvete. Och det hoppet kan vi verkligen behöva nu.