Monika Rincks (f. 1969) dikter i till omfamningens frånvaro innehåller ett fyrverkeri av idéer, humor och filosofi. Associationer kring språk och klassiska tänkare blandas med vardagliga problem, djur och popkultur. Allt sammansatt i ett rasande, rytmiskt ordflöde.

Monika Rinck är av Tysklands mest tongivande samtidspoeter. Med till omfamningens frånvaro introducerades hon på svenska. Översättningen var ett litterärt samarbete mellan Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Boken utkom på Rámus och nominerades till Årets Översättning 2012.

—————————————————————–

vad hjärtan lär sig

att skilja händerna från varandra. att skilja natten.
ett litet hjärta i ett stort bröst. vad snabbt
det slår, som om det gällde att lysa upp ett stenbrott.
allt det som jag uthärdar. allt det jag. återigen.
uthärdar. den väldiga, katolska bröstkorgen,
på vars sidoväggar vingar slogs upp. slogs upp så graciöst,
en dröm om uråldriga byggnadsställningar med
fladdriga tentakler, knarrande och svajiga, det var
systematiskt: det lilla, som slår mycket djupt i det stora.
som om jag hörde en frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet

california dreaming

emigrerade filosofer, närmare bestämt ontologer,
som tror på att ruskas om i en eames-stol.
konstruktionen, hela ytan, ett panorama
bakom glas, välvt, i ögonvrån morfemformer.
där under: två hundar med ljusbeiga teflontassar.
de verkar vänta, som arrangerade följeslagare,
men på vad, det vet man ju aldrig, inte med djur.
de reser sig, gäspar. under tiden vidrör små
virkade dukar den polerade buffén, dalen
blir till lavendel, bruna trapetser, bestämd form
av cypresser och solen går upp eller ned.
strukturens återkomst skapar lugn, banar
väg, virkad till-varo, The Courage to Be.
så smyckar sig till och med icke-varat
med tofsar och den som oroar sig störtar förbi
blomsterapplikationer på sin väg ned i avgrunden.
därigenom blir det begripligt: allt, precis allt är fåfänglighet

hypotypos: liggande på rälsen

färder, en tung färd söderut, då jag
inte alls kunde sova längre. det kom ljus,
ett smutsigt, silverglödande ljus från bergens toppar.
det kom sannerligen. var liggvagnen mörklagd,
var den medvetslös (utom jag). vid brennerpasset
överraskades jag av en vinglig kantiansk konstruktion.
eller: en hårdhjärtad värdshusvärd. du milde kant.
jag väcktes, för att aldrig mer sova igen.
ack ve, vem var det. på rälsen insåg jag:
det är kritiken av min kraft. oberoende av
sin inneboende tillfällighet har det vackra
en moralisk dragning till det yttre. ändock:
min hungrande inbillningskraft ihålig, insolvent,
upprepad listlös ansats, all bildning kan utgå,
eftersom läpparna avlägsnats. allt enligt kant!
så länge. och längre. kommer det att dröja, tills det är dags
för något så naturligt som ett ljuvt husbygge i en glänta:
ändamålsenlighet plus lust i förhållande till gunst.

(Ur: till omfamningens frånvaro)

—————————————————————–

Läs ett utdrag ur boken
Att översätta Monika Rinck – ångest och äventyr
Rámus
Monika Rinck
Årets översättning 2012
Pressklipp