Cecilia Hansson





I SvD Kultur, om tre Ingmar Bergman-romaner, som för mig är svåra att släppa.

”När trilogin är slut gapar tomheten emot mig, lika starkt som Annas livsångest saknar slut.

Men precis då uppstår något annat: minnet av det sommarprogram som Ingmar Bergman spelade in 2004, där han ägnade sig åt musik som följt honom genom livet. Programmet avslutades med en fråga om varifrån musiken, som är så vacker, egentligen kommer? Något så sagolikt kan ju bara inte uppfinnas av människohand. Den frågan kan man även ställa sig när man läst Bergmans trilogi. En del av storheten i Bergmans konstnärliga gärning är nämligen att skildrandet av det svåra gör att motsatsen visar sig, och så uppstår försoning på ett annat, högre, plan. Faktum är att detta märks ännu tydligare när inte filmmediet (förlåt alla cineaster!) larmar och gör sig till. Och varifrån kommer den begåvningen? Varifrån kommer seendets och berättandes gåva?”

Läs hela essän


SHARE :

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.