Cecilia Hansson




”På internationell nivå – hur har krisen i Svenska Akademien påverkat statusen för Nobelpriset i litteratur? SvD ställde frågan till ett antal författare och redaktörer.”


Elfriede Jelinek, österrikisk dramatiker och författare som belönades med Nobelpriset 2004:

”Nej, jag tror inte att priset kommer att ta skada av detta, kanske det första året, men inte framöver. Det är ju bra människor som tillkommit – även om jag ärligt talat måste säga att det gör mig ont om dem som lämnat Akademien.

Det oroväckande, nästan mefistofeliska i det hela är, att en enda människa med en uppenbart destruktiv potential kunde ställa till med allt detta.

Men jag sitter ju här långt borta, och har säkert inte uppfattat allt rätt.”


 
Läs hela reportaget ”Krisen bra för Nobelpriset”

I SvD, om tv-serien ”Beverly Hills”, och Brandon kontra Dylan.

Beskedet från bilradion drabbar mitt i sportlovsidyllen: Dylan har fått en stroke. Familjens lilla bil girar till på vägen. Att Bob Dylan är döende, är det månne Nobelpriset som bär skulden – all press som det orsakat? Sedan förstår vi. Det är inte den Dylan, utan han som ägde namnet under hela 1990-talet.

Tv-serien ”Beverly Hills 90210”, började sändas 1991 i Sverige. Den kretsade kring tonåringstvillingarna Brenda och Brandon Walsh och deras kompisgäng. Centralfiguren Dylan McKay var en klassisk bad boy med ett leende som vittnade om att han mycket väl visste hur snygg han var, en James Dean för 90-talet. I verkligheten hette Dylan Luke Perry, och beskedet om stroken – som ska leda till hans död – kastar förvisso inte min familjs lilla bil av vägen, men slungar oss drygt 25 år bakåt i tiden.

Läs hela artikeln i SvD

Medverkar i magasinet Das Goethe, som var helgbilaga i tyska Die Zeit

En understreckare om Christine Nöstlinger i SvD: ”Christine Nöstlingers böcker för barn och unga tröstar med en rå livsvisdom: det är alltid möjligt att klara sig, även när världen tycks braka ihop.”

Goethe-Instituts project ”Freiraum”: I answered the question – ”How can social, cultural and environmental issues determine national and European policy?”

”We can listen more to art and literature, because they promote empathy and understanding and act therefore as a protection against totalitarian currents.”

Read the essay

 

Om valet i Ungern, och litteraturen, i SvD

Det är töväder i Stockholm när jag träffar de ungerska författarna Krisztina Tóth och Orsolya Karafiáth. De är inbjudna av Svenska PEN för att delta i ett panelsamtal om Metoo-rörelsen i Ungern. Utanför fönstret droppar det från taken, och i rabatterna kan man ana krokus och snödroppar. I författarnas hemland är läget däremot genomfruset, i varje fall om man ser till politiken.

Inför parlamentsvalet i Ungern har regerande premiärminister Viktor Orbán från det nationalkonservativa partiet Fidesz tydliggjort partiets position: ”Europa invaderas av migranter och valet kommer att avgöra om Ungern blir ett land för ungrare, eller ett invandrarland”.

Gästbloggar på Bokcirklar

 

Jag skulle ju skriva om Bachmann!

Snöslask, rosor skador & Seisenbacher

Oxveckor, idioti

 

”Det här kommer aldrig att fungera,” tänkte jag. Sedan somnade jag.

Snöslask, rosor skador & Seisenbacher

Intervjuar Michael Haneke i SvD

Läs Söndagsintervjun

 

 

Översatt till belarusiska, i ”Litaraturnaya Belarus”

En svit ur Revbensdagar, morgnar är översatt till belarusiska av Nadya Kandrusevich-Shidlovskaya. Finns att läsa ur senaste numret av Litaraturnaya Belarus.

 

Рэбры дзён, раніц

(Фрагмент)

 

Ты ствараеш асфальтавы круг вакол нас, я накручваю твой шалік на руку. Пасярэ- дзіне Шотэнтара,
жоўтая маланка працінае мяне. Ты — між маіх

плеч. Пякучы жар; застываю лужынай на зямлі.

Асфальт дрыжыць, вада навісла гронкамі па-над
трамваямі. Завязваю твой шалік пад грудзямі.

Вадаспад раскручвае мяне ў бок Лаудон- гасэ.

Тэлефонная будка, я раскручваю дыск — восем
разоў. Рух спыніўся, машын зусім не чутно. Толькі гудкі — ты адказваеш. Адкрываецца нешта. Я падаю.

5-ы маршрут — да твайго дому. Сцены сціскаюцца
вакол нас. Твая спіна ахінае мяне. І ты гладзіш

тыльным бокам далоні. Мяккія дотыкі здымаюць з мяне скуру.

Я замярзаю, кусаю твае вусны. Ружовыя карункі, баваўняная бялізна. Ты разгладж- ваеш
мае складкі. Чырвоныя плямы на маёй шыі, сляды тваіх зубоў.

Вуха гарыць.

Ты ўводзіш сябе ў мяне, запаўняеш штуршкамі.

Мае ногі загорнутыя ў прасціну. Кропачкі ўкусаў
на сцягне, ты раздзіраеш мае баваўняныя мары.

Мяккія пальцы драпаюць скуру. Чорны волас
на маім сцягне. Вільгаць выходзіць вонкі, пляміць

бялізну, капае на прасціну.

Твая скура становіцца маёй, расплаўляе будучыню.

Хочаш снедаць? Спяшаюся скрозь раніцу, рэха твайго голасу, поўнае стрыманага цяпла.
Перад дзвярыма спальні я заўважаю дзірачку

у сваёй бялізне.

Адзіны кірунак: усе трамваі ідуць у бок выспы Данауінзэль.

Выпраўляемся на роварах. Данауінзэль. Педалі
злучаныя з грудзямі. Цісну — рэжа, я вільгатнею знутры.

Сляды ровара на пяску, я за тваёй спіной. Віхляем між марскіх зорак. Трымаюся за цябе, я не звалюся.

У цяпле месяца рухаемся ў такт. Слізга- ем, круцімся
на коўдры. Твая рука на маім плячы, скура мякчэе,

пячэ. Ты выдзіраеш маё рабро, удыхаючы замест

паветра.

Пераклала са шведскай мовы Надзея Кандрусевіч

 

 

Årets Nobelpristagare: Svetlana Aleksijevitj – som jag intervjuade i Berlin 2011 för Dissidentbloggen (Svenska PEN)

Läs intervjun/Read the interview