Cecilia Hansson




I answered the question – ”How can social, cultural and environmental issues determine national and European policy?” (Goethe-Instituts projekt ”Freiraum”)

We can listen more to art and literature, because they promote empathy and understanding and act therefore as a protection against totalitarian currents.

By Cecilia Hansson

In these times, when in large parts of Europe all reason and level-headedness in the political sphere have been flooded and the continent is about to capsize, it is time to listen seriously to the knowledge and truth to be found in art and literature. Because they still exist, the liberal arts, and they are a very special bulwark against the totalitarian undercurrents that threaten Europe today.

The writer Cecilia Hansson Photo: Marin Vallin © Goethe-Institut

Art and literature convey experiences that go beyond the purely rational and the purely emotional. When Herta Müller describes the society of informers in Communist Romania or Elfriede Jelinek the helplessness of refugees, viewers and readers are gripped by what Aristotle calls “fear and compassion”. Together they create catharsis, purification, which it is to hoped leads us to deeper knowledge, empathy and understanding. To humanity.

We should therefore listen when Herta Müller compares a power-hungry statesman in Eastern Europe with the dictator she recalls from her time in Romania. Or when Elfriede Jelinek displays the affairs of the small Alpine republic before the eyes of the general public in the most incisive descriptions of Austrian society that were ever to have been read. Here it should be mentioned that in 2016 in Vienna a performance of Jelinek’s play Die Schutzbefohlenen (The Suppliants), in which all the roles were played by refugees, was stormed and berated by members of the “Identitarian Movement”.

And there are even more reasons today to pay attention to the experiences of writers and artists. In Hungary and Poland, independent artists and journalists are losing their jobs, which benefits party-loyal colleagues. The policy is called “national conservatism”, but it more resembles totalitarian times. Or what else can one say when a free university like the Central European University in Budapest must leave the country, when the authoritarian government views education and global perspectives as a threat?

And in Austria, the ORF, the public television and radio station, is currently being attacked by right-wing populists, an attack that is particularly serious since these right-wing populists, whose ideas are unworthy of discussion and shall not sully this text, form the government with the Conservatives.

Do we really have the post-Communist Europe many of us dreamed of? The Europe of the EU? Yes, do we live in a really post-fascist Europe? A Europe as we want it to be?

Further reading:
Herta Müller (2007/2010), Herztier, Frankfurt a.M.: (Fischer).
Herta Müller (2008/2010), Der König verneigt sich und tötet, Frankfurt a.M.: (Fischer).
Elfriede Jelinek (forthcoming in October 2018) Die Schutzbefohlenen. Wut. Unseres. Theaterstücke, Reinbek bei Hamburg: Rowohlt. Also available as an audio book from belleville.
Péter Nádas (2013), Parallelgeschichten, Reinbek bei Hamburg: Rowohlt.

Follow-up question:
Are we living in a really post-fascist Europe, a Europe as we want it to be?

”Over alle grenser – kultursamarbeid i Europa” – konferens 29 maj i Oslo, i Kulturrådets regi.

Kultur, demokrati og ytringsfrihet

Hvordan står det til med kunstens vilkår – og med kunstnerens? Hvordan påvirker det politiske landskapet kulturfeltet – og omvendt? Hva har kunst og kultur med fundamentale rettigheter og friheter å gjøre, sett fra Sentral-Europa?

Direktør for KODEs Komponisthjem, Sigurd Sandmo, i samtale med:

  • Cecilia Hansson, svensk poet og skribent som jevnlig publiserer om kunst og politikk i Sentral-Europa.
  • Zora Jaurova, slovakisk ekspert på kreativ næring og kulturpolitikk.
  • Kjell Moberg, teaterregissør, dramaturg og kunstnerisk leder i teaterkompaniet New International Encounter.

I samtal med regissören Johannes Schmid om hans senaste film ”Agnes” (en filmatisering av Peter Stamms roman)


Om valet i Ungern, och litteraturen, i SvD

Det är töväder i Stockholm när jag träffar de ungerska författarna Krisztina Tóth och Orsolya Karafiáth. De är inbjudna av Svenska PEN för att delta i ett panelsamtal om Metoo-rörelsen i Ungern. Utanför fönstret droppar det från taken, och i rabatterna kan man ana krokus och snödroppar. I författarnas hemland är läget däremot genomfruset, i varje fall om man ser till politiken.

Inför parlamentsvalet i Ungern har regerande premiärminister Viktor Orbán från det nationalkonservativa partiet Fidesz tydliggjort partiets position: ”Europa invaderas av migranter och valet kommer att avgöra om Ungern blir ett land för ungrare, eller ett invandrarland”.

SVENSKA PEN PRESENTERAR: #METOO OCH YTTRANDEFRIHETEN I UNGERN. Medverkande: Kristina Tóth och Orsolya Karafiáth. Moderator Cecilia Hansson

Se videoinspelningen från Kulthuset 8 mars

Vad hände med #Metoo i Ungern? Panelsamtal på Kulturhuset i Stockholm, 8 mars! I panelen: Kristina Tóth & Orsolya Karafiáth, och jag modererar.

Välkomna till Kulturhuset i Stockholm på torsdag 8 mars! Inför valet i Ungern 8 april uppmärksammar Svenska PEN:s tidskrift Dissidentbloggen den hotade yttrandefriheten i Ungern. Hur påverkas kvinnors rättigheter av den familjekonservativa politiken under regeringen Orbán?

Vad hände med #Metoo i Ungern? Vilken röst har kvinnliga författare i det allt mer polariserade kulturklimatet? Medverkar i samtalet gör de ungerska författarna Kristina Tóth, introducerad på svenska 2015 med collageromanen Pixel, och Orsolya Karafiáth, som medverkar i senaste numret av Dissidentbloggen.

Moderator Cecilia Hansson

Läs mer på Svenska PEN:s webbsida

Gästbloggar på Bokcirklar.se: ”Jag skulle ju skriva om Bachmann!”

Äsch – jag skulle ju skriva om Bachmann! Ingeborg, Die Bachmann, poeten, romanförfattaren, kritikern, filosofen.
Född 1926 i Klagenfurt, Österrike, död i förtid 1973.
Men var början man, var slutar Bachmann? Aldrig tror jag, hon bara pågår.

Och kanske inser jag här min begränsning, mitt hinder; Bachmann-hindret.
Jag kommer inte över det, måste gå runt.
Är det för att min respekt för stor, eller är det något annat som gör att att jag inte kan tala om det som känns som viktigast?
Det har jag inget svar på, men istället för att fördjupa mig i den problematiken säger jag: vandra, tanke – vidare.

Vandra till Vandra, tanke, som utkom på Ellerströms förlag 2014. Här presenteras Ingeborg Bachmanns samlade poesi i svensk tolkning av Linda Östergaard: diktsamlingarna Den uppskjutna tiden (Die gestundete Zeit) från 1953 och Åkallan av Stora björn (Anrufung des großen Bären) från 1956  samt de dikter som publicerats i olika tidskrifter eller lästs upp i radio, samt ett antal opublicerade ungdomsdikter.

Vandra sedan vidare till Utplåna fraserna, Bachmanns föreläsningsserie vid Frankfurts universitet 1959-60. Om Heidegger (som hon disputerat på), mot Heidegger, om livet och skrivandet. Texter att gå vilse i, att känna igen sig i. Stundtals att landa i, om än tillfälligt.

Översättaren Linda Östergaards skriver i sitt förord till boken:

”Gång på gång visar sig Ingeborg Bachmanns motstånd mot att göra just det hon förväntas göra i den föreläsningsserie som utgör merparten av denna bok, nämligen att lägga ut texten om litteraturen. Bara ett par minuter efter att hon tagit till orda i den fullsatta hörsalen på universitetet i Frankfurt, dit litteraturstudenter och andra intresserade kommit för att höra den hyllade poeten och nytillträdda gästläraren tala om poetik, tydliggör hon sin utgångspunkt: ’Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.’

Detta är alltså vad vi har att utgå från: att också vi – inför texterna mellan dessa pärmar, som alla på olika sätt handlar om skrivandet – egentligen befinner oss på fel plats. Att det är i själva litteraturen och inte i en författares utsagor om sitt eget eller andras skrivande vi ska söka insikter om det som gör dikt till verklig dikt, om det som gör litteratur till litteratur med verkan. Det är, säger jag, faktiskt ingen dålig utgångspunkt.”

”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.” säger alltså Bachmann, och kanske är det för mig som får mig att tystna när jag försöker tala om henne. Istället blir jag lyssnande, tolkningen sker inuti kroppen och pågår sedan vidare i läsandet av andra texter. Bachmann blir därför den som naturligt avslutar mina veckor som gästbloggare – från och med nu är jag tyst.

Nej vänta, en sak till bara, Marguerite Duras får jag ju inte glömma, inte den ovärderliga lilla stora Att skriva, i översättning av Kennet Klements. En utmärkt inspirationsbok som borde vara varje skrivande människas följeslagare. Läs genast och sjunk in, jag klistrar in ett uppslag ur boken nedan.

 

 

 

Gästbloggar på Bokcirklar.se; ”Det här kommer aldrig att fungera,” tänkte jag. Sedan somnade jag.

Jag sov dåligt inatt igen, utan egentlig orsak. Kanske var det för att jag sett på Homeland, kanske var det för varmt inomhus, för kallt, fullmåne eller nymåne. Kanske berodde det på att jag ätit för mycket, eller för lite. Kanske andades jag på fel sätt.

Eller så berodde det på floden av böcker om sömn som just nu florerar. Dessa tänker jag inte skriva om. De är säkert bra och vetenskapliga och hjälper många. Mig stressar det att bara läsa baksidestexterna. Hur viktigt det är med sömn och hur störd och man blir om man inte lyckas sova gör att jag vrider mig i lakanen.

Men det finns ett sömnknep som alltid fungerar för mig, och det mindes jag inte igår. Om jag tänker på Jonas Brun somnar jag nämligen sött, och sover sedan gott hela natten. Okej, detta måste självklart preciseras. Jonas Brun är verkligen ingen författare vars litteratur man somnar av.

Det var sommaren 2001, jag hade precis skrivit klart det som skulle bli min debutbok. Hade skickat in manuset till förlag och väntade på svar. Väntan var olidlig. Skulle jag debutera som författare eller återgå till att leva ett liv som var baserat på drömmar? Jag sov inte på veckor.

När jag skulle åka på en midsommarfest på Vikbolandet hade jag särskilt bett om att få den enda gäststugan, som låg lite avskild, för att ha möjlighet att komma till ro. Det var bara det att det var fler som gjorde anspråk på stugan. Festen var stor, rolig och intensiv. Till sist var vi fem personer som skulle trängas på de få kvadratmeterna. Jag och min dåvarande partner klämde ned oss i den ena nittio-sängen, i den andra lade sig två andra blivande författare. Mittemellan oss, på en madrass på golvet, låg Jonas Brun. Det var trångt, varmt och ljuset sipprande in bakom mörkläggningsgardinerna.

”Det här kommer aldrig att fungera,” tänkte jag. Sedan somnade jag. Jag sov så gott som jag sällan gjort den natten; var det på grund av flocken, värmen, ljuset, festen – eller allt sammantaget. Efter den natten sov jag märkligt nog bättre.

Jonas Brun har förresten precis kommit ut med sin fjärde roman, ”Ingen jämfört med dig” heter den, och den tar avstamp under en het sommar, på ett lantställe. Det är en bok om kärlek lika het som sommaren.

Hur det kom sig att han skrev boken? Jonas berättar:

– Jag fick en idé för länge sedan, en bild av en kille som spanar på en annan kille på en brygga. Det är sommar och det handlar om sex, det var allt jag visste. Sedan, många år senare kom jag plötsligt på att de här killarna skulle prata med varandra, det skulle ha gått lång tid sedan de sågs sist, det skulle vara först trevande och sedan uppriktigt. De här samtalen skrev jag fort, på bara några veckor. Det och scenen på bryggan var stommen till boken, de var laddade och intressanta och fick mig att skriva vidare. och vad betyder den för dig Den betyder att jag lyckades skriva om sådant jag velat skriva om, men inte vetat hur – om tonår, sex, våld. Boken är en seger, men också något passerat eftersom den är färdigskriven. Jag känner ömhet för den, som när man bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Jag önskar den all lycka i framtiden. När boken finns i världen är jag på ett annat ställe.

 

 

Gästbloggar på Bokcirklar: ”Loveprosjekt – en lyrisk dokumentär om kärlekens kraft och krävande transportsträckor”

Det är så få alla hjärtans dag-hälsningar i mitt sociala medier-flöde att jag måste göra revolt! Happy Valentin! Jag firar med att minnas både ”Loveprosjekt” och att Valentin var ett helgon som dog för sin tro. Att Inger Bråtveit är Norges, kanske Nordens, största författare behöver jag inte påminnas om.

Jag träffade Inger i Visby, på residenset ”Baltic Centre for Writers and Translators”  för elva år sedan. Det var januari, ute var det storm, allt hade åter igen tagit sin början. Inger säger att det tog tre dagar innan jag hälsade på henne.

Inte så trevligt, kanske, men jag var så inne i det jag både med att jag inte la märkte till omvärlden. Men när jag väl träffat Inger släppte jag min koncentration och gick in i en annan. Det är nämligen sällan man har förmånen och att få träffa en författare, eller människa, som man kommer så väl överens med,  kan dela referenser med, och inspireras  av.

Vi upptäckte dessutom att det vi skrev om hade hade tematiska likheter, och sedan tog det inte länge innan vi började skriva en bok tillsammans.
De låter kanske enkelt, och på något sätt var det det.
Inger bodde i Oslo, och jag i Stockholm, men vi kunde träffas i Visby och arbeta.
Resultatet blev diktsamlingen ”Loveprojekt” som utkom på Oktober förlag i Norge 2009, och distribuerades av Bokförlaget Atlas i Sverige.

På baksidan av bokens helt vita omslag, skrev vi en programförklaring och sedan åkte vi Norge (och till viss del Sverige) runt och deltog på uppläsning och festivaler.

Loveprosjekt er ei dialog-poetisk undersøking av kjærleiken og seksualiteten, ein lyrisk dokumentar om kjærleikens kraft og krevjande transportetappar. Og om spennet mellom det som har vore demd opp og halde att, og det som kan, må og skal sleppast ut. Loveprosjekt er ein vekselsong mellom to språk, der to poetiske røyster kryssast og smeltar saman i eit unikt og umetteleg univers.

Vi intervjuades i många tidningar, och även i P1-programmet Biblioteket, som man kan man lyssna på här. Som bonus får man även Susanna Alakoski (och vilken bonus! Läs alla hennes böcker också!)

Läs mer om boken på Oktobers webbplats

Läs ett utdrag ur boken på min webbplats

Sedan vill jag även passa på att tipsa om fler av Ingers böcker, som romanen ”Alice A4”. En vidunderligt stark berättelse som presenteras så här, och jag håller med om vart enda ord:

Alice bur i ein blokk i drabantbyen med mor og syster si. Ho lengtar vekk frå røtene som held henne fast, og frå eit statisk og fastfrose jente- og kvinneliv. Så møter ho ein som kan ta henne med til ei anna verd, han har bil, og saman køyrer dei nedover Autobahn på jakt etter Wonderland.

Alice A4 går i ein meddiktande, mytologisk og ulogisk dialog med Lewis Carroll si barnebok Alice i eventyrland frå 1865. I Bråtveits roman er Alice ei ung jente på terskelen mellom barn og vaksen. Romanen fortel ei både bakvend og rett fram historie om korleis Alice mistar og finn seg sjølv att gjennom det ho håpar og trur er den fyrste store kjærleiken – ein kjærleik ho etter kvart som ho vert eldre, med valdsam kraft prøver å kjempa seg ut or og fri seg frå. Men kvar gong Alice trur seg fri, oppdager ho at ho på nytt er fanga inn av si eiga innbilte frigjering.

Alice A4 syner gjennom språk og innhald at forelskinga har sin eigen absurde logikk, og at kjærleikens vegar er uransakelege. Bråtveit skriv med stor kraft om kjønn, klasse, makt og raseri.

Läs om Alice A4 på Oktobers webbplats

Och när jag ändå är inne på Norden, så vll jag uppmana er att läsa dessa: danska Christina Hesselholdt & norska Hanne Ørstavik.

Just do it – ni kommer inte ångra er!

Happy Valentin!

Gästbloggar på Bokcirklar: ”Snöslask, rosor skador & Seisenbacher”

Februari i Stockholm är slabbig av snöslask och en otydligt blöt kyla som går under huden. Som om vädret vill säga en något, men inte lyckas. Jag som är uppvuxen norröver saknar kylan, den iskalla. Den som framkallar kristallisk klarhet, som utplånar all tvekan. Är det sammas sak med språk, att det måste vara tydligt för att verkligen tilltala?

Både nej och ja, säger jag. Poeten Maria Seisenbacher skriver om ett språk som långsamt utplånas, och hon gör det med ett språk som sönderfaller som smältande snökristaller. Jag träffade Maria i Wien förra året, var hemma hos henne för att göra ett litterärt resereportage till VI Läser. Det var dagen efter terrorattentatet i Stockholm och mitt i recensionsperioden av min bok ”Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa” Man kan nog säga att jag var rätt splittrad den dagen. Förtvivlad, och samtidigt lättad över att ingen av mina närstående i Stockholm kommit till skada,

När jag var tillbaka i Stockholm läste jag Marias diktsamling ”Ruhig sitzen mit festen Schuhen” och insåg hur hennes brustna poetiska språk exakt avbildade erfarenheten av att tappa språket. Som man kan göra när man är trött, förvirrat insnöad – eller drabbad av Alzheimers.

öronbedövande

som om lugnet hölls därinne

 

utan att sätta

en fot framför

den andra

 

nudda golv

bara gå

 

bli en annan

som alltid

fanns

aldrig är

 

hårfin spricka i

kroppsmuren

en liten dröm

 

pressar sömnen

bläcket i

det först skrivna

järnstängsel

med blommor

i en röd krans

kysser ingen måne

jorden

 

skogarna

i ögonvrån

brusar

övergår

i oljud

 

Den som vill läsa mer av Maria Seisenbacher, kan göra det i ett kommande nummer av Lyrikvännen, 2/218 närmare bestämt. Där har jag och Daniel Gustafsson (som introducerade mig till både Marias dikter och person) översatt en diktsvit ur diktsamlingen ”Ruhig sitzen mit festen Schuhen”

En svensk poet som för mig känns besläktad med Maria Seisenbacher, såväl tematiskt som språkligt, är Jenny Tunedal. Hennes diktsamling ”Rosor skador”, som utkom förra året, tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. För vad  händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv? Det är en på samma gång vacker och fasansfull resa in i berättelse om moderskap, transformation, evig kärlek, döden och livet när det är som starkast och skörast på samma gång.

För mig är både Jenny Tunedal och Maria Seisenbacher länkade till den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann. Eller ”die Bachmann” som österrikarna vördnadsfullt benämner henne. Men mer om detta, och om Die Bachmann själv, i nästa inlägg.

Länklista:

Schnitzlar och upprorsmakare – mitt litterära resereportage i VI Läser

Lyrikvännen

Maria Seisenbacher

Rosor skador